Emma Svenberg - Om att våga förändra sitt liv
En något grå höstdag där naturen har färgats i gult, orange och brunt kör vi upp på gårdsplanen på den lilla gården hos Emma Svenberg, specialistsjuksköterskan inom onkologi som tog steget ut i en framtid hon inte visste något om. Emma bor strax utanför Trehörna i Sydvästra Östergötland med sambo, två döttrar, en bonusdotter, tre katter och en väldig massa höns och ankor.
Och vem är Emma? Varför berättar vi om henne? Jo vi tycker att Emma har en intressant och modig historia att berätta om att våga förändra sin tillvaro och att leva mer hållbart både för natur, kropp och själ. Så, vem är du Emma?
Ja vem är jag, det är lite roligt med en sådan här fråga för innan jag slutade att vara sjuksköterska så kändes det som att det direkta svaret var "jag är sjuksköterska". Nu är jag inte det längre och jag har kommit till insikten att jag är en väldigt energisk person som har många idéer och drar i gång olika projekt som jag inte alltid slutför sen, säger Emma och skrattar. Men jag mår också bra av att bo så här, där jag får det lugn jag behöver för att klara av att bolla alla saker som jag har tagit mig an. Ordförande i byalaget, också engagerad i andra föreningar och vill dessutom ha en händelserik vardag.
Din identitet som sjuksköterska, hur har det varit att bli av med den?
Det var en jättestor förändring och jag har haft en djup identitetskris. I och med att jag var så rotad till att vara identifierad med mitt yrke som dessutom tog en stor del av mitt liv men också på grund av att jag gick igenom en skilsmässa i samma period. Man identifierar sig som någon fru, som någons mamma och jag även med mitt dåvarande yrke, sen skulle jag sluta vara någons fru och bara vara mamma ”ibland”, det blev tankar som ”vem är jag när jag inte är mamma” och "vad gör jag med min tid" o.s.v. Så jag började göra massa saker så som sticka, jag och min mamma provade på keramik bland annat och fick då utrymme att mer gå in i vem jag är och lägga ner mer tid på att lista ut vad jag tycker om att göra och inte bara vara i dessa invanda roller.
Jag var verkligen tvungen att lista ut vad jag vill göra, vem jag vill vara och vad som är viktigt för mig - när jag började bena ut det insåg jag att jag lägger ner väldigt mycket tid och energi på mitt jobb som blir på bekostnad av andra viktiga saker i mitt liv.
Jag hade väldigt lite tid tillsammans med mina barn och jag behövde barnvakt flera gånger i veckan för att hämta barnen, så mormor morfar, mamma pappa och andra nära vuxna hjälpte till för att jag skulle ha en vardag som ens gick ihop när jag var ensamstående. Det blev en ögonöppnare, jag förstod att det inte är så här jag vill leva mitt liv. Så jag tog tjänstledigt för att lista ut vad jag ville göra och när jag äntligen fick distans till jobbet insåg jag att den finns massa andra saker jag tycker är roligare att göra, jag insåg att jag alltid har gillat att odla och hålla på med blommor, men det har aldrig varit något som jag tänkt att man kan jobba med och ha som inkomstkälla. Men jag började tänka i andra banor att ”det kan man väl visst det” och ”varför skulle jag inte kunna göra det”. Och så en dag hittade jag en utbildning till florist och sökte, fick en plats och då tog jag steget och sade upp mig.
Varför lockade Trehörna er?
Jag har successivt flyttat närmre min uppväxt, från Stockholm till Linköping, Linköping till Sommen, och från Sommen hit till Trehörna och denna underbara lilla gård. För andra är Trehörna en plats man knappt passerar men för mig som är uppvuxen här är den här platsen mitt sammanhang, jag har mina föräldrar, morföräldrar, syster och hennes familj här och många andra personer som har varit och är en stor del av mitt liv på olika sätt. När jag kände efter om vad som är viktigt för mig så landade jag i att det är relationer och närheten till naturen, den här platsen och att jag vill vara nära de här personerna som är viktiga för mig.
Jag vill kunna ge mina barn möjligheten att gå ut i skogen och njuta av naturen, att kunna gå och bada på samma badplats jag gjorde när jag var ett barn.
Jag träffade en ny man som också bodde nära här. Jag har två barn och han ett barn och vi behövde hitta en geografisk plats som fungerade för båda våra livssituationer men också med hänsyn till våra barns andra förälder. Då kom vi fram till att Trehörna är den ultimata platsen för oss och av en slump dök den här gården upp, vi hade inte så mycket förväntningar då jag tänkte att det här kommer vi aldrig ha råd med men vi åkte hit och tittade. När vi räknade på det insåg vi att det skulle fungera, en månad senare ungefär var det klart. Allt gick väldigt fort och jag behövde sälja min villa fort, vilket jag lyckades med och vi har inte ångrat vårt beslut en enda gång.
Hur kändes det att flytta tillbaka till Trehörna igen?
Det kändes som att komma hem. Många som lever i det här lilla samhället bodde även här när jag växte upp, det har inte förändrats mycket vilket gör att jag fortfarande ses som ett ”barn” här trots att jag är en vuxen person. Till exempel har det varit en svår plats att fylla att vara ordförande i byalaget, jag vill att den här platsen ska finnas kvar och vara levande och då behöver vi få yngre personer att se fördelarna med att bo så här. Och varför vill man bosätta sig på en liten ort där man behöver hjälpas åt, det är långt till stan, vi kan inte beställa hemkörning av mat, det finns ingen skola, ingen affär. Men det finns skog, det finns vatten, det finns grannar och en samhörighet som är svår att få någon annanstans. När den äldre generationen går bort måste vi få nya människor att vilja flytta hit och bo här permanent annars dör samhället. Det är min drivkraft som ordförande och som person att locka hit unga till att bosätta sig på denna plats, vi vill ju att Trehörna ska finnas kvar som att levande samhälle. Vi behöver visa upp att vi finns här och visa vad vi som samhälle har att erbjuda.
När jag växte upp här var vi en massa barn, vi hade en skola och massa aktiviteter. Jag vill att det ska bli attraktivt igen för barnfamiljer att bo här och ta del av vårt fantastiska samhälle. Det är min drivkraft och det behövs en förändring.
Ibland är det en utmaning att vara ordförande i byalaget, eftersom jag är barnet i de äldres ögon kan det vara svårt att få dem att lyssna på mig. Trots att jag var chef över många specialistsjuksköterskor i min förra yrkesroll och på europeisk nivå har representerat Sverige i cancersammanhang kan jag inte få de här gamla gubbarna att lyssna på mig när jag står och pratar.
Emma har jobbat på Karolinska i Huddinge och Solna. Efter det att hon studerat till specialist inom onkologi arbetade hon på Radiumhemmet, en del av Karolinska universitetssjukhuset i Solna, och så även på Linköping universitetssjukhuset.
Hur spenderar du dina dagar?
Jag tycker jag har jättesköna dagar säger Emma leende. Jag läser min utbildning på distans från Stockholm så jag är i Stockholm en del för att vara på plats i skolan men en stor del av undervisningen sker över nätet. Jag jobbar i en blomsterbutik i Tranås och sen så driver jag och min sambo ett aktiebolag, de tre delarna är min vardag. Jag skjutsar barnen till skolan, kommer hem och tar en kaffe och äter frukost, kollar igenom mailen och går igenom vad jag har på min agenda under dagen från skolan. Går rundan om djuren, släpper ut och matar dem, ser till att de har det bra och gör mina skoluppgifter. Det är en del att hålla reda på i vår trädgård, jag rensar och odlar, åker och hämtar barnen och sen är de också med i det här, de vill också vara ute hos djuren eller hjälpa till i trädgården.
Känns det overkligt när du ser tillbaka på hur du levde och jobbade förut?
Ja! Fast att jag kanske har fler saker att göra nu och jag jobbar fler timmar av dygnet än vad jag gjorde innan, så känner jag ju att det handlar mycket om att äga min egen tid. Det är inte lika dränerande arbetsuppgifter för mig, jag gör något som är roligt och lustfullt, på hemmaplan trots att det är ett jobb. Det är mer frihet nu, förr behövde jag vara på mitt jobb, jag stämplade in och stämplade ut och kunde aldrig planera min tid, visste inte om jag kunde gå toaletten, visste inte om jag skulle hinna äta under dagen, ett helt annat tempo och jag hade väldigt lite att säga till om. Nu äger jag min egen tid och det gör jättemycket för min hälsa.
Vad inspireras du av i ditt nyvalda yrke?
Jag inspireras mycket av skogen och naturen, jag tycker om att använda material som finns naturligt här. Blomsterbranschen är ju också en väldigt icke hållbar bransch. Det håller på att förändras där man pratar mycket om slowflowers och att man ser över vad vi kan odla i Sverige, det finns föreningar i Sverige som uppmanar till att man ska ha ett hållbart tänk kring val av material och transporter. I dag fraktas blommor och växter långt och hur är arbetsförhållanden för dem som driver upp växter osv. Så jag gillar ju att använda mycket av det som redan finns här och jag inspireras mycket av naturens skiftningar.
Hur ser din relation till naturen ut och har den förändrats sedan du flyttade hit?
Jag älskar ju att vara ute i naturen och skogen och det har jag egentligen alltid gjort. Under tiden jag har utbildat mig så har det inte varit primärt, sen har ju det verkligen kommit tillbaka till mig sedan jag flyttade hit och har det så lättillgängligt. Jag springer väldigt mycket och speciellt i skogen och springer trail. Det är ett helt annat sätt att springa på än att springa på vägar - man får se så mycket mer, det blir en upplevelse på ett annat sätt.
Det bästa med att bo så här att jag bara kan gå utanför dörren så har jag skogen här. Och att få vara där med mina barn, de har jättemycket fantasi, de kan vara ute i flera timmar i skogen och leka. Det betyder jättemycket för mig att ha naturen som en naturlig del av både min och familjens vardag.
Vad har du/ni för framtidsdrömmar?
Vi har jättemycket drömmar om att vi kanske skall få köpa det här stället framför allt. Genom att vi har startat vårt företag, jag och min sambo tillsammans, drömmen är ju på sikt att det kan bli vår fulltids sysselsättning. Att vi kan ha vår bas här hemma där vi kan välja jobb som passar oss och att vi båda kan få göra det vi vill och drömmer om och samtidigt få leva det här livet som vi vill. Så min förhoppning är att jag ska få jobba med blommor och odling och min sambo med snickeri och sköta skogen. Det finns alla möjligheter här, säg att vi renoverar upp ladan till kanske en festlokal och man kan ha glampingtält, min sambo Rasmus kan bygga stugor som vi kan hyra ut och Ida min syster som utbildar sig till psykolog kan ha kurser här. Vi kan göra så mycket! Vi har alla möjligheter på den här platsen med våra drömmar och visioner. Jag är en idéspruta och Rasmus är likadan, vi drar i gång massa projekt och tycker det är jättekul.
Just nu är det ett stort skifte, en stor förändring i vår värld, tror du att ni har blivit påverkade att försöka leva mer hållbart och ta hand om vår jord och tror du att det har påverkat er att hamna just här?
Ja! Det har det verkligen gjort, det är en stor del till varför vi väljer att leva som vi gör. Vi vill kunna vara självförsörjande till viss del, med potatis till exempel. Vi har en jordkällare som vi kan förvara mat i. Vi vill kunna klara oss själva till viss del och lära våra barn att av våra djur får vi mat men vi måste ta hand om dem, att barnen får se vart mat kommer ifrån. Jag känner att tidigare har det varit väldigt mycket slit och släng med allting på något sätt, men vi vill göra det vi kan, det driver båda oss att leva på det här sättet. Rasmus är snickare och expert på att ta vara på saker, vi återanvänder väldigt mycket som andra vill slänga. Vi har med oss det tänket i allt vi gör.
Vad är dina tankar angående svensk textilproduktion?
Jag tycker att det är superviktigt. Det är viktigt att vi alla ser över vilka kläder man bär, dels tycker jag det ska hålla en viss kvalité, det ska vara anpassat till vårt klimat, det ska fungera att jag är ute utan att de går sönder. Men produktionen är jätteviktig och det är ju inte bara av hållbarhetsskäl utan även etiska skäl som jag tycker att det är en jätteviktig aspekt, vilka förhållanden produceras produkterna i, om farliga kemikalier används till exempel. Det är så många faktorer som spelar roll och det är sjukt att det är billigare att producera plagg jättelångt härifrån, under hemska förhållande, i sämre material och som kommer att användas under en kort tid och sen kan man inte använda det mer på grund av usla kvalitéer. Det är verkligen skrämmande att det är så.
2019 var det textila avfallet 13,7 kg/ person här i Sverige (enligt Naturvårdsverket) trots detta blev siffran för 2022 ännu högre, över 15 kg / person vad tänker du om detta?
För mig låter det helt sjukt men jag kanske också rör mig i kretsar och omringar mig med människor som har en medvetenhet - som handlar begagnat i första hand, har ett miljötänk i flera led i sitt sätt att leva. Vilket gör att för mig låter dessa siffror helt sjuka, men det är ju väldigt många som lever på ett motsatt sätt – som konsumerar väldigt mycket, och aldrig riktigt tänker efter. I min lilla värld tycker jag att alla gör så mycket, många i min närhet odlar egen mat, handlar lokalproducerat och köper begagnade kläder i första hand. Men alla gör ju inte så.
Sätila har startat upp en vintage shop, där konsumenter kan lämna in plagg och där all avans går till ett projekt som stödjer vår natur. Vad tänker du om detta?
Jättebra, jag tror verkligen att det är en uppgående trend. Men det är så himla viktigt att det ska vara lätt för en konsument att handla begagnat. Jag tror att många väljer att inte handla begagnat för att känns jobbigt, man behöver lägga ner mycket tid på att hitta rätt plagg i en fysisk butik och jag upplever att det ännu inte finns jättemånga bra hemsidor. Emma tipsar om Iniminis hemsida för barnkläder. Det är lätt att hitta, sorterat efter storlekar, det finns klädpaket osv. Det tror jag underlättar för alla som vill handla begagnat.
Till den sista frågan Emma, har du något tips till den som står i samma tankar som du gjorde innan du tog klivet att förändra din livssituation?
Bara våga! Jag uppmuntrar alla till att testa och att våga! Det värsta som kan hända är att det inte går och då får man gå tillbaka till det som var innan. Man klarar så sjukt mycket mer än man tror, livet behöver inte se exakt likadant ut imorgon, men det är så lätt att man går till sitt jobb och tänker att så här måste livet se ut. Men det måste verkligen inte det! Jag vill att alla ska våga och testa. Gör det!
Tack för pratstunden Emma och för att du delar med dig av din resa om att våga förändra sitt liv! Om ni vill se mer av Emma hittar ni henne på Instagram @emmasbotanik
